Jag har inga bekymmer men jag är bekymrad. Kan man säga så? Jag ägnar fortfarande flera tankar om dagen på den tonåring som för en tid bodde hos oss men som nu har flyttat från oss. Hennes mamma valde att flytta norrut och valet var inte så svårt för vår tonåring att hon då ville flytta med.
Hur tonåringen har det nu, behöver jag inte bry mig om, ändå skänker jag henne åtskilliga tankar. Jag vet inte säker hur hon har den men vad jag kan tyda så spelar hon ut sitt spel hos mamma och till min besvikelse så lyckas hon men speleriet där. Tråkigt. Hon har iallafall nära till sina barndomsvänner om än jag lagt märke till att hon inte umgås lika flitigt med dem. Jag saknar vår tonåring om än det är tuffa tider med tonåringar.